Har lämnat mitt hem.
Begav mig i går tillsammans med tyskt och finskt sällskap iväg från ett litet välfyllt och tillvissdel slitet personalhaus. Morgonen ägnades åt att i lugn takt städa och packa en stor tysk volkswagen som skulle ta oss till Chur vilket var resans första etapp för att sedan trångla sig in på tåg riktning Zürich. Målet heter birmensdorf. En liten förort till Zürich där jag och min finska vän Hanna hittat en vän. Här ska vi stanna tills på onsdag. Vi blir väl omhändertagna och har idag fött låna mannens bil för att eventuellt bege oss på upptäcksfärd till Luzern.
Att ta sig hit var anstängande med en packning på alltför många kilo. Stor resväska á 25kg, skidfodral(2 skidor, pjäxor och skidkläder) á 20kg, ryggsäck á 10 kg och sist men inte minst en tygkasse med allt som inte fick plats någon annanstans! á 5kg. Totalvikt 60kg om jag inte räknar fel.
Imorgon går resan vidare till historie student som jag också lärt känna i Laax. Där ska jag stanna tills torsdag. På torsdag planerar jag att återvända till mitt forna hem i sverige. Om askmolnet som ännu ligget tungt över Zürich planerar detsamma, återstår att se.
Avslutningen i Laax kunde inte bli bättre(borträknat från ösregn) Vi var hela företaget inbjudna på grillning. Kvällen fortsatte sedan med liveband(innomhus) och fullt party hela natten lång. Summering av sovtimmar: 2…
Det var hårt att ta farväl av alla vänner. Vi har levt väldigt tätt ihop. Träffats varje dag, lagat mat, festat, jobbat, åkt skidor, städat och allt annat som man gör tillsammans. Det blev som en stor familj tillslut. Som alltid är jag bättre på att få några få men mycket nära och tighta vänner. Det känns bättre än alla dessa ytliga kontakter som också är lätt att få här i Laax. Nu har jag lämnat alla utom en. Att imorgon ta farväl av min finska vän Hanna kommer bli väldigt svårt.
Hon kom mer på vinst och förlust i början av mars. Utan jobb och utan boende. Eftersom hon är en härlig människa, ställde vi upp och gav henne plats i vårt redan trånga personalhaus. Sedan dess har vi umgåtts nästan all ledig tid. Det farvälet blir det sista på lång tid hoppas jag. Farväl är ansträngande när man vet att det kommer dröja åtminstone ett halvt år innan vi ses i Laax igen. Ja ni läste rätt. Jag tänker återvända!
Nu börjar det bli dags att ta sig upp ut den lilla tvåsitssoffan där jag spenderat en natt av två. Nacken värker nu när jag känner efter.
Jag saknar redan mitt liv i Laax. Saknaden kommer nog växa och dendär känslan av ”jag vill tillbaka” kommer gro och växa sig fast i mitt inre. En gång Laax, alltid Laax. Det är företagets och mitt gemensamma mål!!!!