Går upp i öst, sjunker sakta i väst
I tidig morgonstund den 17 december stiger solen sakta över jordens välvda yta. Den färgar moln, hav och land i en rödskimrande färg. Från flygplanets fönster njuter jag av ett äventyr som ännu inte påbörjats. Första kapitlet har ännu inte skrivits. Med kursen inställd på ett land till viss del främmande från vårt eget påbörjas en ny dag, en dag som ingen vet utvecklingen på. Jag låter jordens makter får styra innan jag själv kan navigera min båt. Morgonens timma är här, sakta famlande efter att hitta riktlinjer och planer för dagen. Det är fortfarande kallt. Jag känner mig fortfarnade vilsen och lika ny som solens första strålar som energiskt försöker tina upp jordens sköna yta. Solen stiger, värmen och ljuset ger mig självförtoende. Tiden tickar. Boken börjar sakta fyllas med erfarenheter, händelser och känslor. Orden i denna bok är vackra och skrivna med känslornas skrift. De präntas djupt in bokens sidor, allt för att inte bli utnötta av mycket läsning. Solen har nått sin högsta punkt. Dagen är kommen. Motvind som under förmiddagens timmar ibland hindrat mig övergår till en varm bris. Jag får medvind i mina segel. Stöta på grund i detta säkra vatten är svårt, jag har också lärt mig att navigera. Trygghetens känsla sprider sig. Hastigheten är hög och vattnet stänker utmed båtens sidor. Tiden tickar snabbare. Boken är till hälften fylld. Solen börjar sakta sjunka men försöker ettrigt hålla sig kvar på högsta punkt för att lysa upp min väg. Dock tickar tiden vidare. Aldeles för fort. Eftermiddagen kommer smygande. Vi står säkra. Vi är förberedda på kalla vindar och ett kommande mörker. Vad gör det oss. Vi är tillsammans. Vänskapen har vuxit sig stark. Vi ger varande medvind om något skulle hända. Vi har alla lämnat våra små båtar och sitter nu i ett gemensamt skepp. Vi lever och leker vidare. Jag inser inte att boken sakterliga börjar fyllas. Jag försöker skriva med mindre tecken, alltför att få mer plats, mer tid. Jag vill inte komma till sista sidan. Jag vill inte att dagen ska vara förbi. Varför kan inte just denna dag vara för evigt? Kvällen kom aldeles för fort. Solens strålar börjar återigen övergå i en blodröd färg. Jag måste återigen njuta av solens färger aldeles ensam. Den 22 april jag sitter på ett plan tillbaka till vardagen. Jag ser ett skådespel när molnen färgas röda. Havet har också fått liv. Denna dag börjar sakterliga lida mot sitt slut. Det har varit en lärorik dag. Medvind, motvind. Molnigt, soligt. Till största delen varma stunder. Till största delen medvind. Boken är fulltecknad och skeppet har nått sin hamn. Vi tar återigen våra småbåtar och beger oss iväg i gradskivans alla riktningar. Denna gång vet vi var vi har vår gemensamma hamn. Vi vet att vi kan återvända. Jag har lärt mig att navigera. Solnedgången börjar lida mot sitt slut och himlavalvets färger övergår från varm röd till nattes svärta. Boken stängs men dess titel lyser med bokstäver av guld. Den kommer alltid ha en central plats i livets bokhylla. Den ska vara inbjudande att öppnas och läsas igen. Båda av mig själv och av mina nära. Den är nu en viktig del av mig, den har gett mig färg och karisma. Det är nu dags att öppna en ny bok. En ny dag är kommen. Solen lyser åter stark i morgones tidiga timma. Jag seglar vidare efter nya mål.