Jag packar!
Väskan är åter halvt packad. Dock aldeles för tidigt! I morgon bär det (troligtvis) av till Zürich. Jag är trött på Zweisimmen!
Vad finns att tilläga
Min poetiska ådra är försvunnen. Motivationen är låg och jag kan inte länger målande uttrycka min vardag i skrift såsom jag gjorde i LAAX. Jag uthärdar. Blundar med öronen. Leendet på läpparna är allt annat än äkta. Så är serviceyrket. Nedvärderande, slitigt och du blir utnyttjad att jobba till minsta möjliga lön. Har precis fått reda på att jag får ungefär 30%lägre lön än en person i samma situation som är schweiziska. Det känns lagom surt.
Ska väl inte bara klaga. Det finns dem som har det mycket värre än jag. En sak har jag iallafall kommit fram till. Servitris och gastronomivärlden är nu ett förbigånget kapitel. Jag tänker inte återgå.
Ett tungt lågtryck vilar över alperna. Det regnar dag ut och dag in. Det gör mig dock inget då jag endast är inne!
Nästa vandring är redan planerad. På söndag (om vädret tillåter) beger jag mig ut på tur i slovakiskt sällskap. Jag har insett nyttan av att smila in sig hos kocken. Det ger alltid ett extra plus i kanten om hungern träder till!
Nu ska jag ägna min uppmärksamhet åt fotboll. Schweiz mot Spanien. Lycka till landsmän och matrialister!
Längtar redan efter att få sova igen. Det blir så lätt att spenderar kvällar och nätter hängandes i vänners sällskap. Arbete tidigt morgonen efter är dock inte lika trevligt. Så nu vet ni att jag har hittat vänner i allafall.
Sitter halva nätter i utemöbel och lär mig schwitzerdütsch i schweiziskt sällskap. Trevligt men kanske inte ska inträffa varje natt!!
Så ha det bäst!
Posted 15 years, 12 months ago at 16:13. Add a comment
En ständig strävan mot högre höjder
Frukost och läsning i dagens Oberland Berner tidning är avslutad. Har i dag liksom igår lediga dagar att njuta utav. Vaknade tidigt imorse eftersom jag innan nio slocknade såfort jag kom tillbaka till mitt lilla hotellrum. Gårdagen innebar vandring in slovakers sällskap. Det bar iväg vid halv tio och vi skådade inte Zweisimmen innan klockan 17.00 trötta, blöta av regn och med ömmande ben. Vi hade en bra dag. Mina två nyfunna vänner jobbar som kock respektive hjälpkock där jag jobbar. Kocken är en typisk österopeisk man på 39 år med två tre barn i hemlandet och därtill fru och ex fru. Hjälpkocken är 28 ensamstående och otroligt feminin. Om han har en homosexuell läggning är dock ännu inte fastställt. Gud vad han är rolig i sin femininitet.
De hade tagit med mat och vin. Vi grillade och njöt av det inte alltförfina vädret.
Utgångshöjd 940 möh. Högsta punkt 2010 möh.
Kvällen spenderades i kockens delade lägenhet ätandes panerad brieost med potatismos. Gott!!
Kvinnliga vänner har jag dock inte funnig några toppexemplar av än. Det är knappt värt att försöka hitta några heller. Känner mig inte riktigt på samma bana som de andra servitriserna som snarare rullar fram. Hälsosamt leverne och sport vill de inte i första taget ägna någon tid till!
Idag bär det av till Gstaad. Fåglarna kvittrar och solen lyser nästan igenom den molnbank som ättrat sig fast på himlen.
Posted 15 years, 12 months ago at 9:03. Add a comment
Ett år har gått
Denna dag för precis ett år sedan satt jag i en överfylld matsal tillsammans med redan överförfriskade abiturienter. Regnet öste ner och vi hade redan i denna tidiga timma hunnit med fotografering och champangefrukost på Drottninggatan 35. Dagen var hektisk, rolig och allt för regning. Ett år har nu gått. Alla gick skilda vägar. Plugg, resor och jobb stod nu på schemat för nära och kära. Det har som sagt gått et år. Jag tror aldrig ett år har gått såhär fort tidigare. Det sprang förbi med en väldig fart. Antagligen för att jag har haft en bra tid? Hade dock gärna varit med på åter ett av katedralskolans utspring för att njuta ännu en gång av den frihetskänsla som spreds i och med att vi rusade ut ur denna byggnad där vi under tre års tid pluggat, skrattat och haft det underbart bra!
Back to real life.
Schweiz. Än så länge -utan kommentarer- Tredje arbetsdagen ska snart påbörjas och jag är redan uttråkad till tusen!
Posted 16 years ago at 8:16. Add a comment
Åter omgiven av höga berg och djupa dalar
Efter en resa på närmare 11 timmar från dörr till dörr blev jag på tågstationen mottagen av en 60-årig änka. Detta var min nya chef. Hon tilltalas med Ni, eller Chefin. Eventuellt att även Frau Siörjen skulle falla i god jord också. Det var en hektisk dag om jag nu får räkna antalet gånger jag höjde armen för att beskåda min klocka. När det gällde omsättningen i pengar kan den inte varit positiv. Jag har allt som allt delat ut fyra luncher samt några kaffe och glas öl. Som det känns nu kommer jag inte bli här länge. Allt känns halvskunkigt och när det enda jag kan göra är att jaga de flugor som surrar överallt. Kanske det är lika bra att försöka hitta något mer givande jobb. Dock kan det bli förändring. Betald semester är något som man inte tackar nej till heller!
17.30 är det dags för mat. Därefter blir det till att kolla in Zweisimmens utbud av joggingstigar. Är det något jag kan bli i sommar så är det vältränad då joggning är det enda vettiga jag kan ägna mig åt kvällstid!
Auf wiederloege!
Posted 16 years ago at 15:54. Add a comment
Tid att njuta
Efter en kall och snörik vinter är sommaren nu kommen på mindre än en dag. Huden färgas sakta av solens strålar efter att dag ut och dag in alltid kämpa med att stå i solens riktning.
Igår övades tyskan åter. Timme ut och timme in på en veranda i tyska vänners sällskap.
Första doppet har inte inträffat än. Vattnets spegel står fortfarande allt för högt. Ja det är en dålig anledning till att vänta. Dock så isande kallt.
Posted 16 years ago at 8:12. Add a comment
Svensk landsbygd med en grönska som väntar på att få spricka ut
Åter iklädd slitna kläder. Håret är uppsatt i en slarvig tofs bara för att få någon stil på de torra och spretande lockarna. Handskarna sitter på. Grova skor klafsar i blöt mark. Gräset är grönt och växer så det knakar. Tunna armar byggs åter med muskler, benen likaså. Det är återigen arbete på dagens alla ljusa timmar, frånsatt gryningen då sängen fortfarande håller mig stadigt i sitt grepp.
Svensk mat, nyttigare mat. Orken kommer sakta tillbaka. Men jag väntar. Solens värme har inte nått detta nordliga land. Buskar, träd och ängar samlar fortfarande på sina krafter. Explosionen kommer bli total. Naturens krafter kommer inom en snar framtid sätta miljön i arbete. Världen kommer bli grön och börja dofta blomm av alla dess slag. Våren är sen, men gud så efterlängtad.
En ovisshet och rastlöshet ligger på lur under ytan. Jag vet inte åt vilket håll jag vill gå. Vägarna är många och vägskälen lockar alla på bästa sätt. Jag slits mellan olika banor, olika världar, olika liv. Vad ska väljas, och när är det dags? Ungdommens ständiga vilsenhet gör sig alltför ofta påmind.
Återkommer med besked. Dröjer det länge tro??!!!
Posted 16 years ago at 13:22. Add a comment
Går upp i öst, sjunker sakta i väst
I tidig morgonstund den 17 december stiger solen sakta över jordens välvda yta. Den färgar moln, hav och land i en rödskimrande färg. Från flygplanets fönster njuter jag av ett äventyr som ännu inte påbörjats. Första kapitlet har ännu inte skrivits. Med kursen inställd på ett land till viss del främmande från vårt eget påbörjas en ny dag, en dag som ingen vet utvecklingen på. Jag låter jordens makter får styra innan jag själv kan navigera min båt. Morgonens timma är här, sakta famlande efter att hitta riktlinjer och planer för dagen. Det är fortfarande kallt. Jag känner mig fortfarnade vilsen och lika ny som solens första strålar som energiskt försöker tina upp jordens sköna yta. Solen stiger, värmen och ljuset ger mig självförtoende. Tiden tickar. Boken börjar sakta fyllas med erfarenheter, händelser och känslor. Orden i denna bok är vackra och skrivna med känslornas skrift. De präntas djupt in bokens sidor, allt för att inte bli utnötta av mycket läsning. Solen har nått sin högsta punkt. Dagen är kommen. Motvind som under förmiddagens timmar ibland hindrat mig övergår till en varm bris. Jag får medvind i mina segel. Stöta på grund i detta säkra vatten är svårt, jag har också lärt mig att navigera. Trygghetens känsla sprider sig. Hastigheten är hög och vattnet stänker utmed båtens sidor. Tiden tickar snabbare. Boken är till hälften fylld. Solen börjar sakta sjunka men försöker ettrigt hålla sig kvar på högsta punkt för att lysa upp min väg. Dock tickar tiden vidare. Aldeles för fort. Eftermiddagen kommer smygande. Vi står säkra. Vi är förberedda på kalla vindar och ett kommande mörker. Vad gör det oss. Vi är tillsammans. Vänskapen har vuxit sig stark. Vi ger varande medvind om något skulle hända. Vi har alla lämnat våra små båtar och sitter nu i ett gemensamt skepp. Vi lever och leker vidare. Jag inser inte att boken sakterliga börjar fyllas. Jag försöker skriva med mindre tecken, alltför att få mer plats, mer tid. Jag vill inte komma till sista sidan. Jag vill inte att dagen ska vara förbi. Varför kan inte just denna dag vara för evigt? Kvällen kom aldeles för fort. Solens strålar börjar återigen övergå i en blodröd färg. Jag måste återigen njuta av solens färger aldeles ensam. Den 22 april jag sitter på ett plan tillbaka till vardagen. Jag ser ett skådespel när molnen färgas röda. Havet har också fått liv. Denna dag börjar sakterliga lida mot sitt slut. Det har varit en lärorik dag. Medvind, motvind. Molnigt, soligt. Till största delen varma stunder. Till största delen medvind. Boken är fulltecknad och skeppet har nått sin hamn. Vi tar återigen våra småbåtar och beger oss iväg i gradskivans alla riktningar. Denna gång vet vi var vi har vår gemensamma hamn. Vi vet att vi kan återvända. Jag har lärt mig att navigera. Solnedgången börjar lida mot sitt slut och himlavalvets färger övergår från varm röd till nattes svärta. Boken stängs men dess titel lyser med bokstäver av guld. Den kommer alltid ha en central plats i livets bokhylla. Den ska vara inbjudande att öppnas och läsas igen. Båda av mig själv och av mina nära. Den är nu en viktig del av mig, den har gett mig färg och karisma. Det är nu dags att öppna en ny bok. En ny dag är kommen. Solen lyser åter stark i morgones tidiga timma. Jag seglar vidare efter nya mål.
Posted 16 years, 1 month ago at 9:59. Add a comment
Har lämnat mitt hem.
Begav mig i går tillsammans med tyskt och finskt sällskap iväg från ett litet välfyllt och tillvissdel slitet personalhaus. Morgonen ägnades åt att i lugn takt städa och packa en stor tysk volkswagen som skulle ta oss till Chur vilket var resans första etapp för att sedan trångla sig in på tåg riktning Zürich. Målet heter birmensdorf. En liten förort till Zürich där jag och min finska vän Hanna hittat en vän. Här ska vi stanna tills på onsdag. Vi blir väl omhändertagna och har idag fött låna mannens bil för att eventuellt bege oss på upptäcksfärd till Luzern.
Att ta sig hit var anstängande med en packning på alltför många kilo. Stor resväska á 25kg, skidfodral(2 skidor, pjäxor och skidkläder) á 20kg, ryggsäck á 10 kg och sist men inte minst en tygkasse med allt som inte fick plats någon annanstans! á 5kg. Totalvikt 60kg om jag inte räknar fel.
Imorgon går resan vidare till historie student som jag också lärt känna i Laax. Där ska jag stanna tills torsdag. På torsdag planerar jag att återvända till mitt forna hem i sverige. Om askmolnet som ännu ligget tungt över Zürich planerar detsamma, återstår att se.
Avslutningen i Laax kunde inte bli bättre(borträknat från ösregn) Vi var hela företaget inbjudna på grillning. Kvällen fortsatte sedan med liveband(innomhus) och fullt party hela natten lång. Summering av sovtimmar: 2…
Det var hårt att ta farväl av alla vänner. Vi har levt väldigt tätt ihop. Träffats varje dag, lagat mat, festat, jobbat, åkt skidor, städat och allt annat som man gör tillsammans. Det blev som en stor familj tillslut. Som alltid är jag bättre på att få några få men mycket nära och tighta vänner. Det känns bättre än alla dessa ytliga kontakter som också är lätt att få här i Laax. Nu har jag lämnat alla utom en. Att imorgon ta farväl av min finska vän Hanna kommer bli väldigt svårt.
Hon kom mer på vinst och förlust i början av mars. Utan jobb och utan boende. Eftersom hon är en härlig människa, ställde vi upp och gav henne plats i vårt redan trånga personalhaus. Sedan dess har vi umgåtts nästan all ledig tid. Det farvälet blir det sista på lång tid hoppas jag. Farväl är ansträngande när man vet att det kommer dröja åtminstone ett halvt år innan vi ses i Laax igen. Ja ni läste rätt. Jag tänker återvända!
Nu börjar det bli dags att ta sig upp ut den lilla tvåsitssoffan där jag spenderat en natt av två. Nacken värker nu när jag känner efter.
Jag saknar redan mitt liv i Laax. Saknaden kommer nog växa och dendär känslan av ”jag vill tillbaka” kommer gro och växa sig fast i mitt inre. En gång Laax, alltid Laax. Det är företagets och mitt gemensamma mål!!!!